Det är inte lätt att vara snäll
Jaha, det där var ju inte så enkelt. Att vara snäll alltså.
Jag dillade i mitt förra inlägg om att jag skulle leka lite snäll dotter och skicka min kära mor ett kort, nu när hon inte kan röra sig utanför hemmets fyra väggar.
På väg till Gallerix så passerar jag Pocketshop och slås av en snilleblixt. Tidigare i veckan så pratade hon om att hon snart hade läst ut alla sina låneböcker, och var tvungen att hushålla med den hon hade kvar eftersom hon alltså inte kan ta sig till biblioteket.
Vad fiffigt och snällt det då skulle vara av mig om jag helt enkelt postade ett litet kort OCH en rykande färsk pocketbok till henne! Eller hur?
Med min nya gloria skinande och glimrande ovanför mitt, tyvärr ganska okammade, huvud stegade jag alltså in på Pocketshop. Det tog ungefär 24 sekunder innan jag insåg det omöjliga i mitt uppdrag.
Mamma Eva läser mycket. Mest hela tiden faktiskt. Det blir så när vården slitit ut en i förtid så att man inte kan röra sig hur man vill och när man vill.
Och det må vara så att Hallstahammars kommun ligger efter i mycket, och stundtals kan kännas som ett U-land när man jämför med den kungliga huvudstaden (vilket jag ofta gör), men deras bibliotek håller tydligen toppklass. Ständigt vandrar mamma därifrån med ett rykande färskt och obläddrat exemplar av topplistans nummer ett.
Detta gör att jag plötsligt förvandlats till Tom Cruise där inne i butiken. Mission Impossible. Med den skillnaden att jag är medveten om att jag är långt ifrån någon hjälte och alltså inte kommer att rädda världen (i det här fallet mamma) från undergång (lästorka).
Nöden har ingen lag. När Tompa Cruise drar fram något hi-tech vapen eller tillverkar en bomb av sina gamla skosnören (eller var det MacGyver??) så drar jag fram mobiltelefonen. Får syrran i luren.
Har mamma möjligtvis läst Håkan Nessers senaste? Nja, vet inte kanske. Många Nesser-böcker har syrran sett på mammas sängbord, men hon kan inte svära på att just DEN boken inte funnits där.
Jag lägger på. Funderar en stund och ringer sen ytterligare ett samtal. Får mamma på tråden. Ljuger som en häst travar: "Kristina fyller år nu i november och jag tänkte köpa en bok i present. Tänk, ni har preeeciiis samma boksmak, har du sett nån ny bok som du tycker verkar bra?".
Kristina fyllde år i maj. Men ändå. I krig och kärlek är allt tillåtet.
Jag kommer med massor av förslag som ratas en efter en.
* Den har jag läst, den är jättebra!
* Den har jag läst, den är jättedålig!
* Jag har läst en bok av den författaren men den var jätteseg.
* Jag har läst alla böcker av den författaren, dom är jättebra.
Jag dog en aning och gick därifrån.
Nu blir det bara ett kort. Till mitt försvar anför jag tre punkter:
- Jag har bara en timmes lunch
- Det är tanken som räknas
- Det var ett väldigt gulligt kort med en björn som kramas
Jag dillade i mitt förra inlägg om att jag skulle leka lite snäll dotter och skicka min kära mor ett kort, nu när hon inte kan röra sig utanför hemmets fyra väggar.
På väg till Gallerix så passerar jag Pocketshop och slås av en snilleblixt. Tidigare i veckan så pratade hon om att hon snart hade läst ut alla sina låneböcker, och var tvungen att hushålla med den hon hade kvar eftersom hon alltså inte kan ta sig till biblioteket.
Vad fiffigt och snällt det då skulle vara av mig om jag helt enkelt postade ett litet kort OCH en rykande färsk pocketbok till henne! Eller hur?
Med min nya gloria skinande och glimrande ovanför mitt, tyvärr ganska okammade, huvud stegade jag alltså in på Pocketshop. Det tog ungefär 24 sekunder innan jag insåg det omöjliga i mitt uppdrag.
Mamma Eva läser mycket. Mest hela tiden faktiskt. Det blir så när vården slitit ut en i förtid så att man inte kan röra sig hur man vill och när man vill.
Och det må vara så att Hallstahammars kommun ligger efter i mycket, och stundtals kan kännas som ett U-land när man jämför med den kungliga huvudstaden (vilket jag ofta gör), men deras bibliotek håller tydligen toppklass. Ständigt vandrar mamma därifrån med ett rykande färskt och obläddrat exemplar av topplistans nummer ett.
Detta gör att jag plötsligt förvandlats till Tom Cruise där inne i butiken. Mission Impossible. Med den skillnaden att jag är medveten om att jag är långt ifrån någon hjälte och alltså inte kommer att rädda världen (i det här fallet mamma) från undergång (lästorka).
Nöden har ingen lag. När Tompa Cruise drar fram något hi-tech vapen eller tillverkar en bomb av sina gamla skosnören (eller var det MacGyver??) så drar jag fram mobiltelefonen. Får syrran i luren.
Har mamma möjligtvis läst Håkan Nessers senaste? Nja, vet inte kanske. Många Nesser-böcker har syrran sett på mammas sängbord, men hon kan inte svära på att just DEN boken inte funnits där.
Jag lägger på. Funderar en stund och ringer sen ytterligare ett samtal. Får mamma på tråden. Ljuger som en häst travar: "Kristina fyller år nu i november och jag tänkte köpa en bok i present. Tänk, ni har preeeciiis samma boksmak, har du sett nån ny bok som du tycker verkar bra?".
Kristina fyllde år i maj. Men ändå. I krig och kärlek är allt tillåtet.
Jag kommer med massor av förslag som ratas en efter en.
* Den har jag läst, den är jättebra!
* Den har jag läst, den är jättedålig!
* Jag har läst en bok av den författaren men den var jätteseg.
* Jag har läst alla böcker av den författaren, dom är jättebra.
Jag dog en aning och gick därifrån.
Nu blir det bara ett kort. Till mitt försvar anför jag tre punkter:
- Jag har bara en timmes lunch
- Det är tanken som räknas
- Det var ett väldigt gulligt kort med en björn som kramas
Kommentarer
Trackback
