Paranta Damer

Jag blir så jävla trött på mig själv ibland. Ibland inträffar ganska ofta nu för tiden, har jag märkt, och idag var inget undantag.

Jag är så lättirriterad och idag efter jobbet så svängde jag in på Daglivs för att införskaffa mina efterlängtade chips. Jag vet, jag vet - det är ingen lysande idé att handla någonting alls någonstans i stan en fredageftermiddag strax efter fem, men jag hade bestämt mig. Chips och dipp skulle jag ha.
Sagt och gjort, plockar chipsen först (sourcream & onion), blir grinig för att butiken inte har OLW:s dill& gräslöksdipp men tar Estrellas efter att ha muttrat en stund. Plockar åt mig gräddfil i mejerihyllan, köar i vad som känns som 22 år, svär över att kassörskan sitter och småpratar med kunden innan mig trots att vi är minst sju personer i kön som står och suckar och himlar med ögonen och får till slut betala mina grejer och bana min väg ut från helvetet.

Väl hemma ska jag göra i ordning dippen. Har jag köpt gräddfil? Nix. Jag har köpt filmjölk.
Provade ändå, kanske kunde funka. Det gjorde det inte. Dippen smakar bajs och chips utan dipp är som ett av mina blogginlägg utan svordomar - meningslöst.

Och det var inte nog med det, denna, vad det verkar, otursafton. Nejdå, när jag satte mig vid datorn för att spy ut min galla över ovanstående incident så upptäcker jag att det helt plötsligt inte går att skriva nånting. Hela tangentbordet är låst på nåt vänster.
Dataidiot som jag är har jag heller ingen aning om vad som kan tänkas avhjälpa problemet så jag kör mitt trumfess: jag startar om datorn. Detta tar 40 minuter av mitt liv som jag aldrig får igen...
Men nu funkar det. Ja, jäklar det gör det.
Misstänker att det är lillkatten som legat och tagit igen sig rakt över tangentbordet och lyckats komma åt nånting som hon inte borde.
Täcket av katthår som ligger över tangentbordet bekräftar min teori, det känns som att jag har lovikavantar på mig just nu....