Pojkar luktar jord och smör!
Hemma igen, och äntligen är det dags att bädda ner sig i sängen och slå på tv:n. Det har jag längtat efter hela dagen! Tuesdays does that to me...
För att vara tisdag så har det varit en bra dag, med besöket hos syrran och Léon som grädde på moset.
Lillkillen var sötare än nånsin, och mitt mosterhjärta höll som vanligt på att spricka när han log igenkännande när jag kom dit.
Fattar inte hur jag kan vara en sån total sucker för hans minsta vink när jag egentligen skyr barn som pesten. De är jobbiga små energikrävande monster, som (i alla fall om de är pojkar) luktar jord och smör. Detta eftersom de alltid (ingen generalisering - ALLTID) tar ett alldeles för tjockt lager smör på mackan och sen går ut och rullar sig på marken. Dessutom hatar jag hur barn alltid suger på toppen av sina termovantar så att fodret till slut tittar fram och tyget blir alldeles stelt och äckligt.
Nyblivna mammor står heller inte högt i kurs hos mig. Hamnar man bredvid en sådan på bussen så spelar det ingen roll att ungen ser ut som en blandning mellan Onkel Fester och en alien, ler man inte mot den när den tittar eller petar på en så fnyser hon högt och vänder sig åt andra hållet. Skulle ungjäkeln göra något den inte får eller borde, till exempel dra en i håret eller tappa en bit av sitt smörgåsrån mitt i ens bok, så måste man, enligt den nyblivna mamman le och säga "Det gör ingenting, det lilla livet är ju såååå söööt".
Jag vägrar detta. Dels för att jag faktiskt inte är det minsta barnkär, och dels för att de nyblivna mammorna inte ber om ursäkt egentligen.
Visst, de säger orden men de menar det inte. Allt de vill är att få kontakt så att de ska få hålla ett väl inrepeterat tal om det lilla monstrets utveckling de senaste sju månaderna. Talet är väl inrepeterat eftersom mamman redan dragit samma harang 1325410560293465 gånger, och nu vägrar hennes övriga bekantsskapskrets lyssna på skiten.
För att vara tisdag så har det varit en bra dag, med besöket hos syrran och Léon som grädde på moset.
Lillkillen var sötare än nånsin, och mitt mosterhjärta höll som vanligt på att spricka när han log igenkännande när jag kom dit.
Fattar inte hur jag kan vara en sån total sucker för hans minsta vink när jag egentligen skyr barn som pesten. De är jobbiga små energikrävande monster, som (i alla fall om de är pojkar) luktar jord och smör. Detta eftersom de alltid (ingen generalisering - ALLTID) tar ett alldeles för tjockt lager smör på mackan och sen går ut och rullar sig på marken. Dessutom hatar jag hur barn alltid suger på toppen av sina termovantar så att fodret till slut tittar fram och tyget blir alldeles stelt och äckligt.
Nyblivna mammor står heller inte högt i kurs hos mig. Hamnar man bredvid en sådan på bussen så spelar det ingen roll att ungen ser ut som en blandning mellan Onkel Fester och en alien, ler man inte mot den när den tittar eller petar på en så fnyser hon högt och vänder sig åt andra hållet. Skulle ungjäkeln göra något den inte får eller borde, till exempel dra en i håret eller tappa en bit av sitt smörgåsrån mitt i ens bok, så måste man, enligt den nyblivna mamman le och säga "Det gör ingenting, det lilla livet är ju såååå söööt".
Jag vägrar detta. Dels för att jag faktiskt inte är det minsta barnkär, och dels för att de nyblivna mammorna inte ber om ursäkt egentligen.
Visst, de säger orden men de menar det inte. Allt de vill är att få kontakt så att de ska få hålla ett väl inrepeterat tal om det lilla monstrets utveckling de senaste sju månaderna. Talet är väl inrepeterat eftersom mamman redan dragit samma harang 1325410560293465 gånger, och nu vägrar hennes övriga bekantsskapskrets lyssna på skiten.
Kommentarer
Trackback
