Jag blir så trött
Varför måste folk vara så jobbiga på tunnelbanan om morgonen?
Först hamnade jag i samma vagn som två fjortistjejer som inte har vare sig känsla för vad som är privat eller hänsyn till sina medpassagerare. Med tanke på att medelåldern i vagnen var minst 36 så är jag övertygad om att det inte fanns en enda person där inne som var intresserad att höra om kompisen som fått klamydia/gonorré/könsherpes eller att "det faktiskt inte gjorde så ont med analsex".
Varför måste de prata så högt? Varför måste de prata överhuvudtaget? Inser de inte hur pinsamma de är?
När fjortisarna väl lämnat tunnelbanevagnen (efter vad som kändes som de mest plågsamma minuterna i mitt liv, operationen av mitt knäckta näsben under lokalbedövning inkluderat) och lugnet äntligen sänkte sig över vagnen, vad händer då?
Jo, då är det nån stolle som börjar...sjunga. Japp. Han sjunger. Högt och tydligt. Det är inte vackert. Det är inte någon låt man känner igen. Nix, karln sitter och sjunger falskt på en melodi som han själv hittat på. Detta får jag stå ut med mellan två hållplatser.
Åter sänker sig lugnet över passagerarna, men man ser att stressen redan har smygit sig in i vissa personers blick. Fjortisar och galningar är inte vad medelsvensson behöver en måndagsmorgon.
Då ringer en mobil. En kvinna i 50 års-åldern ser sig omkring med jagad blick och det är nästan så att jag kan läsa hennes tankar: "Inte mer nu! Jag vill ha tyst omkring mig nu. Tyst!"
Efter att ha stått med den ringande mobilen i handen ett tag (för att lyssna på melodin? Jag har ingen aning) så svarar äntligen den skyldiga, som är en utländsk kvinna i medelåldern. Självklart halvskriker hon: "HALLÅ?".
Därefter brakar helvetet löst. Konversationen fortlöper i samma ljudnivå och på thailändska. Den tjattrigaste varianten av thailändska.
Det är i denna stund som jag känner att jag egentligen bara har 2 alternativ:
1. Kasta mig av tunnelbanan i farten
2. Ställa mig upp och skrika rakt ut: "Varför kan inte bara alla hålla käften?!!"
Istället väljer jag det übersvenska alternativet.
Jag himlar med ögonen och suckar. Högt och demonstrativt.
Som vanligt så blir responsen på denna demonstration i ogillande, obefintlig från den skyldiges sida. Däremot så får jag en uppskattande blick och ett leende från den 50-åriga kvinnan, och ett nick i samförstånd från mannen mitt emot mig. Detta ska jag leva på resten av dagen.
