Paranta Damer

Jäklar vilken kväll!
Jag som trodde att jag bara skulle hem och slappa, tvätta håret och invänta "True blood" efter jobbet. Icke.
Direkt efter jobbet åkte jag hem till syrran i Enskede och pussade lite på systersonen och påbörjade det massiva arbete det innebär att klippa Emmas hår.
För det första så har hon hår tjockt som jag vet inte vad, och till råga på allt så är det extremt glansigt och halt vilket innebär att det är ett litet helvete att få håret jämnt och snyggt när man klipper.
Jag är ju lååångt ifrån någon mästerfrisör men att trimma lite slitna hårtoppar anser jag mig klara av.
Det tog mig 1½ timme att bli klar, och efteråt så var hon ca: 5 centimeter mer korthårig än vad hon önskat. (Note to self: prata och gulla inte med bäbisen medan du klipper. Man förlorar lätt koncentrationen då.)
Hon hade ju inga dåliga krav heller. Jag fick en bild på en pageklippt Nicole Richie under näsan så fort jag klev innanför dörren. "Så här vill jag se ut!"
Jomen tjena.
Jag vill se ut som Cameron Diaz, men jag ser inte det hända nån gång i framtiden.
Hon var dock nöjd när jag åkte därifrån så helt ute och cyklat kan jag ju inte ha varit.

Det var på hemresan som det hände. Något oväntat, helknasigt och skitroligt.
Jag sitter och pratar med S i mobilen när bussen svänger in vid en hållplats och stannar för att släppa ombord en alkisfarbror. I mörkret utanför urskiljer jag en schäfer som sitter vid busskuren och utgår från att det är alkisfarbrorns eftersom även hunden kliver på bussen. Alkisfarbröder har ju, som alla fördomsfulla vet, en faiblesse för just schäferhundar.
Framme vid min hållplats kliver jag av, med hunden i hälarna. Döm om min förvåning när alkisfarbrorn sitter kvar på bussen när den åker iväg!
Kvar står jag, med hakan nere vid knäskålarna, och en tjej till och tittar ömsom på varandra och ömsom på hunden. Efter att ha fånglott en stund och konstaterat att ingen av oss äger hunden, så tar vi med den till närmsta gräsplätt där Jenny (som tjejen hette) underhåller schäfern med en pinne samtidigt som jag ringer polisen.
Ingen patrullbil ledig, men det vore jättebra om ni kunde fånga in hunden och ta med den till närmsta polisstation. Jo, tjena. Hunden har inget halsband, ännu mindre ett koppel, och jag har inget körkort. Det sistnämnda har dock Jenny och utan överläggning beger vi oss hem till henne för att hämta bilen. Som koppel använder vi min vita, fluffiga, fransiga halsduk.
Efter att ha fått väginstruktioner av Jennys kille så får vi också reda på att stationen i fråga är stängd tillsvidare. Jag ringer polisen igen. Den här gången kommer jag med nyheter, vi har lyckats urskilja en märkning i hundens öra och hoppas att polisen ska hitta hunden i registret och ringa ägaren. Fem minuter senare ringer en överlycklig ägare upp, och meddelar att de hämtar hunden på rot, bara vi stannar där vi är. Det gör vi.
Hunden ligger förmodligen hemma i en varm soffa nu och blir ompysslad efter sitt äventyr, och jag kan gå och lägga mig med ett riktigt gott samvete. För en gångs skull.
Slutet gott, allting gott.