Paranta Damer

Hemma galet sent efter världens bästa eftermiddag och kväll någonsin! I nästa vecka är det jag som bokar ridlektioner. Hej och hå, att jag inte tänkt på att rida islandshäst tidigare???!! Jag måste ha varit galen!
Tack Sofia, Pernilla & Bengt för ett toppenarrangemang. Och självklart tack till Åski som lät mig åka med på ryggen utan minsta knot trots att du inte fick äta gräs som du ville! :)

45 minuter kvar och sen bär det av ut på landet för att rida!
Min förmiddag har varit en aning oproduktiv, i tanken har jag redan suttit på hästryggen. Ska försöka kompensera upp detta slackande med att jobba riktigt, riktigt effektivt den halvtimme jag har kvar att jobba innan jag sticker iväg.

Det är inte alla som får betalt för en full arbetsdag när man är iväg och rider islandshäst hela eftermiddagen. Ibland älskar jag mitt jobb. Det är ibland idag.

Oj, vilken tid det tog i morse innan jag lyckades pallra mig iväg till bussen! Segare än tuggummi var jag, och eftersom jag somnade ifrån både fotboll, True blood och packning igår så var jag tvungen att fatta packningsbesluten i morse istället.
Jag ska ju iväg och rida islandshäst i eftermiddag, men hade inte en susning om vad jag skulle ha på mig mer än mina nya handskar. Och det kan ju bli lite kallt att rida i enbart handskar i detta klimat som Stockholm bjuder på just nu så det var bara till att ta på sig beslutarbyxorna klockan 07:00 istället.

Extra svårt blev det eftersom jag inte har en aning om upplägget; ska vi vara ombytta när vi åker ut till gården eller ska vi byta om där? Efter ritten så är det lite middag, var ska vi äta? Hur fancy behöver man vara?
Så till slut så insåg jag att jag inte är så fancy hur jag än försöker så jag nöjde mig med att packa ner ett par svarta byxor och en lite finare top till middagen, och rider gör jag i ett par andra svarta byxor, tjock stickad polotröja med en dunväst ovanpå. Och så självklart mina handskar!
Det får räcka så.

Hörde på nyheterna i morse att Sverige vann över Albanien med 4-1 igår (jag hann se tills när det stod 3-0, sen somnade jag) men vad gjorde det när Portugal, som väntat, körde över stackars Malta med 4-0.
Måste verkligen styra upp mina kvällsvanor, kan ju inte somna innan klockan 22:00 varenda kväll. No more titta på tv i sängen alltså, från och med nu så ska jag se alla tvprogram i vardagsrummet sittandes i soffan!

För övrigt så skötte sig alla exemplariskt på tunnelbanan i morse, så än så länge är jag på ett strålande torsdagshumör!

Produktiv lunch idag. Lyckades bränna pengar som vanligt, men denna gång på ganska bra saker!



De snygga, svarta handskarna var en absolut nödvändighet på grund av att jag faktiskt inte har några handskar, bara tumvantar - och det kan ju tyckas en aning larvigt för en mogen, parant dam som jag, och dessutom så ska jag ju iväg och rida imorn och det kommer med största sannolikhet vara svinkallt och man kan inte hålla i tömmarna med tumvantar på händerna! (puh, världens längsta mening). För det andra så var dom snygga, billiga (199:-) och jag hade en rabattcheck från H&M på 100:- vilket gjorde handskarna ÄNNU billigare.
Godisbiten var min välsmakande lunch (allt jag hann peta i mig) och snuset...ja, det har jag helt enkelt ingen förklaring till. Jag är världens sämsta människa och kan inte sluta snusa, okej??!
Tandlossning innan 30, here I come liksom.
H yrade dessutom något om cancer i nån körtel (bukspottkörteln?), så jag har väl inte många dagar kvar att hurra på efter elva år av missbruk.
Men jag kan lova att jag kommer dö med tidernas renaste mun - nikotinet dödar alla munbakterier!

Tangentbordet, musen och musmattan i bakgrunden är för övrigt inga nya inköp. De kom med kontoret så att säga.

Inga överraskningar här inte. Självklart så hittade jag ännu en människa att irritera mig på i morse på tunnelbanan!
Denna gången var det en tant i 50-årsåldern, så jag är i alla fall inte diskriminerande i min irritation. Alltid något.

Vad var det för tunnelbanesynd hon begick då, tro?
Jo, för det första så var det som alltid knökfullt på tunnelbanan vilket innebär att alla med lite vett innanför pannbenet går så långt in i vagnen som de kan komma för att så många som möjligt ska få plats. Detta gjorde jag, som trots att jag bara bott i huvudstaden i ett halvår, är ett veritabelt proffs på oskriven tunnelbane-etikett.
Tillbaka till irriterande tanten.
Jag alltså hade gått så långt in i vagnen jag kunde komma, utan att för den skull ställa mig ovanpå mina medpassagerare, och hade, trots detta, hamnat i vad en van tunnelbaneåkare skulle kalla för "ett gynnsamt läge". Det är när man hamnar på en plats i vagnen där man inte direkt är i vägen för någon, och dessutom så har man första tjing på en sittplats om någon resande skulle kliva av.
Jag är med andra ord ganska nöjd med mig själv och den övriga världen. Då kommer tanten.
Inte bara tränger hon sig förbi den kö av människor som bildats bakom mig, utan nog klämmer hon in sig mellan mig och personen framför mig. Med resultatet att hon står uppklämd i ryggen på personen framför, och även placerar sina bastanta klackar på mina fötter. När sedan en person kliver av så behöver man ju inte vara raketforskare för att förstå att hon snor sittplatsen mitt framför ögonen på mig. Faktum är att hon knappt låter personen resa sig och kliva av, förrän hon dunsar ner på sätet och med väskan slår till någon annans tidning.
Morr.

Hemma igen, och äntligen är det dags att bädda ner sig i sängen och slå på tv:n. Det har jag längtat efter hela dagen! Tuesdays does that to me...

För att vara tisdag så har det varit en bra dag, med besöket hos syrran och Léon som grädde på moset.
Lillkillen var sötare än nånsin, och mitt mosterhjärta höll som vanligt på att spricka när han log igenkännande när jag kom dit.

Fattar inte hur jag kan vara en sån total sucker för hans minsta vink när jag egentligen skyr barn som pesten. De är jobbiga små energikrävande monster, som (i alla fall om de är pojkar) luktar jord och smör. Detta eftersom de alltid (ingen generalisering - ALLTID) tar ett alldeles för tjockt lager smör på mackan och sen går ut och rullar sig på marken. Dessutom hatar jag hur barn alltid suger på toppen av sina termovantar så att fodret till slut tittar fram och tyget blir alldeles stelt och äckligt.
Nyblivna mammor står heller inte högt i kurs hos mig. Hamnar man bredvid en sådan på bussen så spelar det ingen roll att ungen ser ut som en blandning mellan Onkel Fester och en alien, ler man inte mot den när den tittar eller petar på en så fnyser hon högt och vänder sig åt andra hållet. Skulle ungjäkeln göra något den inte får eller borde, till exempel dra en i håret eller tappa en bit av sitt smörgåsrån mitt i ens bok, så måste man, enligt den nyblivna mamman le och säga "Det gör ingenting, det lilla livet är ju såååå söööt".
Jag vägrar detta. Dels för att jag faktiskt inte är det minsta barnkär, och dels för att de nyblivna mammorna inte ber om ursäkt egentligen.
Visst, de säger orden men de menar det inte. Allt de vill är att få kontakt så att de ska få hålla ett väl inrepeterat tal om det lilla monstrets utveckling de senaste sju månaderna. Talet är väl inrepeterat eftersom mamman redan dragit samma harang 1325410560293465 gånger, och nu vägrar hennes övriga bekantsskapskrets lyssna på skiten.

Nu är det bara en eftermiddag kvar att klara av denna tråktisdag. Förmiddagen gick oväntat fort och lunchen susade förbi, vilket i och för sig inte är så ovanligt.
Vi fick lite besök här på kontoret under lunchen också! C, som är hemma och mammaledig, kom och hälsade på med sin lilla son. Eller liten och liten. Han var ganska stor faktiskt, om man jämför med den lilla plutt som vi fick bild på när han var alldeles färsk i världen.
Som vanligt så hade ju jag 22 000 ärenden att uträtta på lunchen så jag hann tyvärr inte prata med dem så mycket.

Men det känns underligt att C ska komma tillbaka i november nästa år, och att vi då ska jobba tillsammans. jag tänker på det ibland att jag faktiskt inte sitter på MIN plats utan att det är hennes kontor och hennes dator osv.
Hon höll för övrigt på att krevera när hon såg alla fina AIK-urklipp som jag satt upp på väggen. C, den arma stackaren, är Djurgårdare....

Får se hur det blir då, när hon kommer tillbaka. Hur vi ska lösa frågan med datorer, telefoner och, framför allt, kontor. Skulle tippa på att J får flytta på sig så att jag och C kan dela på hans stora kontor.
Intressant ska det bli hur som helst, men det är ju ett tag kvar om man säger så.

Nu ska jag börja fundera på vad jag ska köpa i julklapp till min familj, för jag är inte den mest tålmodiga person i affärerna när det drar ihop sig till julklappsträngsel, och det gör det ju snart!
Då ska hela bloggen pimpas med julmotiv i varje inlägg!
Jag längtar redan...

Vart tvungen att lugna ner mig lite innan jag började skriva dagens första inlägg.
Jag förstår inte vad det är med mig, som retar mig så fruktansvärt mycket på mina medmänniskor. Har jag fått någon typ av storhetsvansinne och tror att jag är ofelbar? Hoppas inte det, för det är så långt från sanningen som man kan komma...tyvärr.

I morse på tunnelbanan så hamnade jag mitt emot två killar, måste ha varit bröder. Den ena var kanske 15 och den andra 13.
Och de slogs. Helt allvarligt, de pucklade på varandra med knytnävarna, sparkade, nöp där de kom åt och tog strypgrepp. På skoj för det mesta men man såg att när den ena fick in en bra träff så slog den andra lite hårdare nästa gång. Det kändes som att hela vagnen gungade som de höll på.
Och jag blev vansinnig. Så klart.
Ville ta den ena och slå den andra med så att de lugnade ner sig.

Jag säger det en gång för alla: när man åker tunnelbana på morgonen då HÅLLER MAN SIG LUGN! I alla fall om jag är med i vagnen. För en dag händer det. precis som de säger i den där Triss-reklamen, då smäller det!

Förhoppningsvis är jag i en mer timid sinnesstämning i eftermiddag, för då ska jag hem till den här lilla godingen:

Jaha, det där var ju inte så enkelt. Att vara snäll alltså.
Jag dillade i mitt förra inlägg om att jag skulle leka lite snäll dotter och skicka min kära mor ett kort, nu när hon inte kan röra sig utanför hemmets fyra väggar.
På väg till Gallerix så passerar jag Pocketshop och slås av en snilleblixt. Tidigare i veckan så pratade hon om att hon snart hade läst ut alla sina låneböcker, och var tvungen att hushålla med den hon hade kvar eftersom hon alltså inte kan ta sig till biblioteket.
Vad fiffigt och snällt det då skulle vara av mig om jag helt enkelt postade ett litet kort OCH en rykande färsk pocketbok till henne! Eller hur?

Med min nya gloria skinande och glimrande ovanför mitt, tyvärr ganska okammade, huvud stegade jag alltså in på Pocketshop. Det tog ungefär 24 sekunder innan jag insåg det omöjliga i mitt uppdrag.
Mamma Eva läser mycket. Mest hela tiden faktiskt. Det blir så när vården slitit ut en i förtid så att man inte kan röra sig hur man vill och när man vill.
Och det må vara så att Hallstahammars kommun ligger efter i mycket, och stundtals kan kännas som ett U-land när man jämför med den kungliga huvudstaden (vilket jag ofta gör), men deras bibliotek håller tydligen toppklass. Ständigt vandrar mamma därifrån med ett rykande färskt och obläddrat exemplar av topplistans nummer ett.
Detta gör att jag plötsligt förvandlats till Tom Cruise där inne i butiken. Mission Impossible. Med den skillnaden att jag är medveten om att jag är långt ifrån någon hjälte och alltså inte kommer att rädda världen (i det här fallet mamma) från undergång (lästorka).

Nöden har ingen lag. När Tompa Cruise drar fram något hi-tech vapen eller tillverkar en bomb av sina gamla skosnören (eller var det MacGyver??) så drar jag fram mobiltelefonen. Får syrran i luren.
Har mamma möjligtvis läst Håkan Nessers senaste? Nja, vet inte kanske. Många Nesser-böcker har syrran sett på mammas sängbord, men hon kan inte svära på att just DEN boken inte funnits där.
Jag lägger på. Funderar en stund och ringer sen ytterligare ett samtal. Får mamma på tråden. Ljuger som en häst travar: "Kristina fyller år nu i november och jag tänkte köpa en bok i present. Tänk, ni har preeeciiis samma boksmak, har du sett nån ny bok som du tycker verkar bra?". 
Kristina fyllde år i maj. Men ändå. I krig och kärlek är allt tillåtet. 
Jag kommer med massor av förslag som ratas en efter en.
* Den har jag läst, den är jättebra!
* Den har jag läst, den är jättedålig!
* Jag har läst en bok av den författaren men den var jätteseg.
* Jag har läst alla böcker av den författaren, dom är jättebra.

Jag dog en aning och gick därifrån. 
Nu blir det bara ett kort. Till mitt försvar anför jag tre punkter:
- Jag har bara en timmes lunch
- Det är tanken som räknas
- Det var ett väldigt gulligt kort med en björn som kramas

Herregud, jag sitter nästan och nickar till framför datorn på jobbet. Hade jag druckit kaffe så skulle jag ha klunkat i mig fjorton koppar vid det här laget, men eftersom kaffe kan vara bland det äckligaste jag druckit i mitt liv så får jag hålla till godo med vatten istället.
Det hjälper inte. Det enda som händer är att jag blir kissnödig och måste springa på toaletten tjugotvå gånger.
Jag är livrädd för att somna och vakna av att jag har kissat ner mig. Det skulle kunna hända.

Snart är det lunch i alla fall så då får jag nyttig energi. Nyttig och nyttig förresten, jag tänkte spinna vidare på helgens onyttigheter och äta på McDonald's. Jag älskar McDonald's, och en stor del av deras framgång tar jag på mig äran för. 40% av min lön går till det företaget. Och nu är det inte så att jag tjänar dåligt, jag äter bara där jämt.

Ska springa ut och köpa ett litet kort till mamma också. Hon är hemma och har ont i ryggen och kan inte ta sig utanför dörren. Hon tar sig runt i lägenheten genom att stödja sig på syrrans innebandyklubba.
Livet kan vara otroligt orättvist ibland. Mamma är 46 år ung, och har redan varit sjukskriven heltid i 10 år pga förslitningsskador. Hon kommer aldrig kunna jobba igen. Inte med något. Och går runt med konstant värk i nacke, axlar och rygg. Ändå så orkar hon vara glad nästan jämt, och stötta och ta hand om sina döttrar.
Mamma är min idol alla kategorier. Alla som trashar sina mammor borde plågas och sen dödas. Så det så.

Trött, tröttare, tröttast. Så sammanfattar jag mig själv idag.
Har egentligen en inbokad fika i eftermiddag efter jobbet, men den får jag nog skjuta på. Som det känns nu så finns det inte ens chans att jag kommer kunna hålla mig vaken längre än vad arbetsdagen kräver.
Blev dessutom väckt (IGEN!) vid sex-tiden i morse av att nån jävel var på och knackade på dörren. Den här gången flög jag upp ur sängen, arg som ett bi, kastade på mig ett par mjukisbyxor och slet på mig glasögonen. Hinner fram till kikhålet lagom för att se hissen försvinna upp en våning, men ser bara ett par ben genom det lilla fönstret. Blir stående en stund vid dörren, och ser hissen åka ner igen och hissdörren öppnas. En kvinna i 40-års åldern kliver halvt om halvt ut ur hissen och läser vad det står för namn på min dörr och sen kliver hon in i hissen igen och säger till nån där inne "Det här är ju omöjligt" och sen åker hissen ner en våning.

Jag blir så jävla trött. Hur förbannat svårt ska det vara att lära sig vilken våning ens bekanta bor på?? Detta är dessutom fjärde gången detta händer och tiden är alltid mellan 04:00 och 06:00 på en vardagsmorgon!
När jag kommer hem så är det jag som sätter upp en arg, jävla lapp i hissen.

Hm. Jag är ingen solstråle idag inte, nej. Hur ska detta sluta?
Får försöka tänka tillbaka på min mysiga helg i Örebro och hämta inspiration därifrån...

Tillbaka från Örebro, och är tröttare och lyckligare än på länge!
Helgen hos Johanna var precis så bra som jag kunde ha hoppats på, trots att det nästan var ett år sedan vi sist sågs så tog vi bara vid där vi slutade sist. Det är på det viset man känner igen en äkta vän, detblir aldrig konstigt eller stelt när vi ses!

Jag blev upphämtad i lördags morse av en überexalterad H som var så uppe i varv att jag nästan fick magsår av att se henne, ha ha. Själv var jag trött och lite grinig, som alltid när jag ännu inte komit igång för dagen.
När H dessutom uttrycker sin uppskattning över våra platser på tåget ("Tjoho, vi har platser med bord!" och "Gud vad kul det ska bli att åka tåg!") så ville jag krevera en aning.
Denna entusiasm gick dock över ungefär i höjd med Västerås, då var det inte så kul att åka tåg längre - vi ville bara komma fram någon gång!
Tyvärr så hamnade vi bredvid ett par i 40-års åldern, där mannen i sällskapet verkade ha varit ute och tagit sig en bläcka kvällen innan. Han luktade sprit så att jag blev nästan bakis bara av att sitta bredvid honom. En inte alltför angenäm känsla klockan åtta på morgonen..

När vi väl var framme i Örebro så var jag dock både pigg och glad igen, och H hade kommit in i ett mer hanterbart stadium av exaltering.
Helgen tog tyvärr slut lite för fort, som alltid när man har roligt, men det är ändå skönt att vara hemma igen.
Nu ska jag dra på mig duntofflor och mjukisbyxor och sjunka ner i soffan och mysa.

Tills imorn så bjuder jag på detta intressanta Youtube-klipp...

Uppe med tuppen och snart bär det av mot Örebro. Detta är något jag sett fram emot länge, så det ska bli superkul! Vi har inte gjort några direkta planer alls för helgen så vi får se vad som händer.
Det blir säkert en massa god mat i alla fall!
Tips för den som ska åka till Örebro:

* Godast sallader och framför allt baguetter hittar ni på La Baguette på Nygatan 24
* Godast pizza alla kategorier finns hos Grill Corner på Järntorgsgatan 6

Ikväll blir det nog lite vin och ostbågar till matchen dessutom. Jag har redan börjat bli nervös, som vanligt fast jag inte ska spela själv.
Lite konstigt det där, när jag själv spelade match så var jag sällan nervös varken innan eller under match men när jag sitter på Råsunda så är jag helt spattig.
Kan det vara ett osunt kontrollbehov som gör sig påmint? När jag själv spelade så kunde jag vara med och hjälpa till med att få ett gynnsamt resultat medan jag inte kan göra annat än skrika (lönlöst visserligen) när jag sitter på läktaren eller hemma i soffan.

Hoppsan, nu är det dags för mig att städa kattlådan innan jag beger mig iväg!
Trevlig helg!

Uppe med tuppen och snart bär det av mot Örebro. Detta är något jag sett fram emot länge, så det ska bli superkul! Vi har inte gjort några direkta planer alls för helgen så vi får se vad som händer.
Det blir säkert en massa god mat i alla fall!
Tips för den som ska åka till Örebro:

* Godast sallader och framför allt baguetter hittar ni på La Baguette på Nygatan 24
* Godast pizza alla kategorier finns hos Grill Corner på Järntorgsgatan 6

Ikväll blir det nog lite vin och ostbågar till matchen dessutom. Jag har redan börjat bli nervös, som vanligt fast jag inte ska spela själv.
Lite konstigt det där, när jag själv spelade match så var jag sällan nervös varken innan eller under match men när jag sitter på Råsunda så är jag helt spattig.
Kan det vara ett osunt kontrollbehov som gör sig påmint? När jag själv spelade så kunde jag vara med och hjälpa till med att få ett gynnsamt resultat medan jag inte kan göra annat än skrika (lönlöst visserligen) när jag sitter på läktaren eller hemma i soffan.

Hoppsan, nu är det dags för mig att städa kattlådan innan jag beger mig iväg!
Trevlig helg!

Uurk. Som vanligt när jag måste göra någonting och har lite tidspress på mig, så har jag så förbannat svårt att få tummen ur röven. Som ikväll till exempel, det här ska jag hinna med innan jag lägger mig i hyfsad tid (ska upp tidigt till tåget imorn):
* Duscha
* Raka benen
* Fixa håret efter duschen
* Packa inför helgen
* Fixa Johannas present
* Förbereda frukost till imorn
* Fylla I-poden
* Ringa mamma
* Ringa syrran

Lite att stå i alltså. Och vad gör jag? Häckar framför datorn och bloggar om att jag har så mycket att göra innan jag ska gå och lägga mig.
08.20 går skjutsen mot T-Centralen så jag antar att jag lär ställa klockan på 07.20 eller nåt. Inte något jag är van vid på en lördag.

Blir borta till söndag kväll så det kommer vara bloggtorka så det bara visslar om det. Förhoppningsvis (troligtvis!) kommer jag ha så roligt att jag inte ens kommer sakna bloggandet.
Och så håller vi alla tummarna för Sverige mot Danmark imorn, okej?

Åh vad jag har ränt runt på lunchen. Som vanligt så är min och H:s planering inte den bästa, så idag kom vi på, på allvar, att om vi ska ha med oss någon typ av present till Johanna imorn så lär vi köpa den idag. Inte många butiker som är öppna halv nio på morgonen en lördag liksom. Dåligt nog.
Vad vi ska köpa har vi ju heller inte funderat på så klart, därav rännandet på lunchen. Kom givetvis tillbaka tomhänt till kontoret också. Det får bli en tråkig vinflaska.
Johanna förväntar sig inte att få något överhuvudtaget så förhoppningsvis så lägger hon inte märke till hur tråkig flaskan är. Om inte annat så vet hon att vi inte kan planera...

Det blir alltså systemet efter jobbet. För jag vet inte vilken fredag i rad.
Snart är jag stammis där. Lika illa som det var när jag bodde i Örebro får det dock aldrig bli.
Vi var relativt nyblivna 20-åringar allihop och festade som om det inte fanns en morgondag.
En fredag är jag och Matias på systemet och Matias står före mig i kön. Han får givetvis visa leg och lämnar fram det utan knot. När det är min tur så är jag beredd och står med legget i handen, varpå kassören säger:
- Nej, du behöver inte visa. Du är ju stammis här!

Då kan man ju börja fundera på sina alkoholvanor.

Var visst inte så frisk som jag trodde igår. Klappade ihop totalt när jag kom hem från jobbet, och somnade i soffan så det visslade om det. Vaknade lagom till klockan nio, då "Skräckministeriet" började på tvåan. Helt klart ett underskattat program som jag nyligen upptäckt.
Igår handlade det om varför skräckfilmer och -böcker blir så mycket mer läskiga när det är barn som är onda, vilket är något som jag länge själv funderat över.
De kom väl egentligen inte fram till något ordentligt svar på frågan, mer än att man så starkt förknippar barn med oskuldsfullhet och godhet att det slår alldeles tilt i hjärnan när det visar sig att barnen är ondskan personifierad. Många klipp ur skräckfilmer blev det, många gamla godingar som jag nu är sugen på att se igen. "Omen" till exempel, var säkert femton år sen jag såg den sist men jag tvivlar inte på att jag skulle tycka att det är lika otäck nu som jag gjorde då.
Gamla filmer med specialeffekter känns mest patetiska när man ser dem flera år senare, men gamla hederliga skräckisar med barn i fokus går aldrig ur tiden.


Omen


Rosemarys baby



Exorcisten

Läste precis något oroväckande i dagens Metro, medan jag sörplade i mig min lunchsoppa från "Soupranos" (så himla klyftigt namn, jag har fnissat hela lunchen. Och gott var det också!).
På nöjessidorna så skriver Ingrid Arinell om fenomenet Supergrupper, det vill säga nystartade musikgrupper där medlemmarna består av redan etablerade artister med framgångsrika band i bagaget. Samarbeten över bandgränserna så att säga, och det är väl jättefint. Kul initiativ liksom.

Men så ser jag exempel på aktuella, utländska supergrupper och känner en kall ilning längs ryggraden.
"Tinted Windows: medlemmar från The Smashing Pumpkins, Ivy, Cheap Trick och Hanson".

Hanson? Hanson!

Hur hamnade medlemmar/en medlem från Hanson i detta begåvade sällskap?
Det måste väl vara nåt fel!? Det kanske finns nåt härligt alternativt garageband där borta i USA som också heter Hanson. För inte kan det väl vara de där skitjobbiga, dryga, lallande och oklippta bröderna som plågade världen nån gång på 90-talet? Nää. Det faller ju på sin egen orimlighet.

Jag vart tvungen att Googla skiten. (Vad gjorde man egentligen innan Google fanns, för att få reda på något??)

Det var inget härligt, alternativt garageband. Det var Hanson. Boppibopp-Hanson. Och James Iha. I samma band.
Nu ska jag ägna eftermiddagen till att sörja.

Jag är en av de få personer som följer serien "True blood" allt eftersom den går på tv. Möjligtvis, om jag skulle missa ett avsnitt så skulle jag kunna tänka mig att se det avsnittet på svt play. Men ladda hem serien och titta i förväg? Nej, det är inte min stil. Jag gillar att ha nånting att se fram emot varje vecka, att få "längta" lite efter nästa episod.
Nu har jag dock fortfarande inte bestämt mig för om jag tycker att serien är bra eller ej, men eftersom jag ser vampyrerna varje vecka så får man ju anta att så är fallet.

Eftersom jag alltså ligger efter i tittandet (alla andra har väl redan sett serien till sista avsnittet) så dök det igår upp en för mig, ny bekantskap. En halvknepig brud som Jason lyckades träffa på på vampyrbaren, vid namn Amy. Från första sekunden den tjejen dök upp i min tv-ruta så visste jag att jag kände igen henne från något. Men vad?
Slutklämmen på gårdagens avsnitt gick mig helt förbi, för jag blev så fast vid tanken på att jag måste komma på var jag sett henne tidigare.
Länge snurrade Katy Perry runt i hjärnan, och förstörde mitt funderande. Jag visste ju att det inte var Katy men kunde ändå inte släppa henne.

Till slut var jag tvungen att resignera. Klockan var halv tolv och jag hade fortfarande ingen aning om vad hon tidigare varit med i. På med datorn och upp med Google, kändes som att det tog en timme för datorskrället att starta upp, för nu var jag på hugget. Slet nästan mitt hår där hemma. Kan tänka mig att jag kände mig som en knarkare på abstinens som vet att den första silen är på väg, hur hemskt det än är att säga. Det var en både plågsam och euforisk upplevelse.

Efter gastkramande sekunder innan sidan laddades så fick jag till slut svaret:

THE CLASS!

Treans (?) halvdåliga serie om ett gäng gamla klasskompisar, vars vägar korsas igen i vuxen ålder.

Aaaaah, lät jag då och kunde gå och lägga mig igen. How sweet it is.


Från "The Class"



Från "True blood"